Information om cookies

Hittade denna ruta när jag besökte Regeringskansliets hemsida en dag. Annars hade jag nog missat att det skett ändringar i regleringen av cookies. Informationstexten i sig är ju dock närmast bisarr. I första stycket säger man att det krävs aktivt samtycke innan en webbplats får sätta cookies. I nästa stycke säger man att förresten har vi redan satt några. Det går ju inte ihop. Jag kände mig därför tvungen att kolla upp vad som egentligen står i lagen. Jag orkade dock inte göra någon grundligare utredning.

Enligt 6 kap 18 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation får uppgifter lagras i eller hämtas från en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren får tillgång till information om ändamålet med behandlingen och samtycker till den. I nästa mening sägs dock att detta inte hindrar sådan lagring eller åtkomst som behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.

För att återgå till meddelandet på Regeringskansliets hemsida så antar jag att man gjort tolkningen att vissa av deras cookies är nödvändiga och därför inte kräver samtycke. Men hur gör man den bedömningen? Finns det några sammanhang där man kan säga att cookies är nödvändiga för den allmänna funktionen hos en webbplats? Så fort en användare behöver logga in, välja språk etc kan ett behov av cookies uppkomma men då är det ju också lämpligt att inhämta samtycke i samband med detta. Vilka cookies kan sägas vara nödvändiga när en vanlig användare, som inte har någon relation till den som står bakom webbsidan, surfar in på en webbplats för första gången? Jag tittade i propositionen men blev inte så mycket klokare. Vad säger ni som gör webbsidor?

Mag Instruments verkar ha som affärsidé att genom juridiska processer försöka hindra alla andra från att sälja ficklampor. Nu har de även försökt stoppa Rusta från att sälja ficklampor som de anser är otillbörligt lika deras (jag har inte sett dem).

Marknadsdomstolen (C 14/07, 2008-11-12) konstaterar dock att det måste vara tillåtet för andra tillverkare att marknadsföra ficklampor som liknar de från Mag Instruments till konstruktion och funktion så länge det inte rör sig om rena efterbildningar och anser inte att det är fråga om otillbörlig renommésnyltning. Läs (lite) mer hos Dagens Juridik.

(Frågan om upphovrätt till Mag Instruments ficklampor ligger väl kvar i HD? Jag har i alla fall inte läst någon dom.)

Stockholms tingsrätt har i en mellandom (T 2440-07, 2008-08-29) slagit fast att en flugrulle som sålts av Loop Tackle gjorde intrång i en tidigare anlitad designers upphovsrätt. Rullen i fråga verkar vara en tidigare version av den här (även den länkade rullen är nog i farozonen enligt resonemanget i domen).

Loop tycks dock ha en annan åsikt. På den ovan länkade sidan med information om rullen skriver man:

Du känner nog igen de karakteristiska linjerna och den speciella designen. Många har försökt att kopiera den. Ingen har lyckats.

Själv tycker jag inte det känns särskilt lämpligt att den här typen av bruksföremål skyddas av upphovsrätt över huvud taget. Patent och mönsterskydd verkar mycket lämpligare. Men vi får se var domstolarna lägger ribban till slut, ficklampsmålet ska väl avgöras av HD och då kanske vi får lite ledning.

Mathias och jag har nu producerat utkast till uppdaterade svenska Creative Commons-licenser. Vi har gått igenom alla sex licenser och implementerat de förändringar som gjorts i de internationella versionerna. Det finns alltså nu ett förslag till svensk version 3.0 av varje licens. Läs gärna och skicka kommentarer till oss! Utkasten finns publicerade på http://www.creativecommons.se/drafts/

Jag har inte tid att blogga så mycket numera men jag måste ju i alla fall skriva någonting om det kollektiva vansinne som tycks ha drabbat våra riksdagsmän. Eller är det kanske snarare oförstånd? Jag vill egentligen hellre tro att de inte förstått vad FRA-lagen innebär än att de med berått mod avskaffar våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Argumenten mot förslaget har publicerats över hela bloggosfären och de senaste dagarna även i tidningarna så jag tänker inte upprepa dem här. (Börja här om du missat hela debatten) Jag nöjer mig med att hänvisa till namnet på en Facebook-grupp jag (och över 10 000 andra!) gått med i: FRA-Lagen (internetavlyssning) är en sjukt dum idé!

Något annat intressant i sammanhanget är fenomenet “partipiskan”. Jag blir fundersam när läser sådant här:

– Hade jag inte suttit i riksdagen hade jag varit en aktiv motståndare, både på bloggar och i mejl, säger Karl Sigfrid (m). (SvD)

Fredrick Federley (c) är i en liknande situation:

Han våndas dock ännu om hur han ska rösta. Till SvD säger han att argumentet för att han ska trycka på ja-knappen är rent karriärmässigt:

– Det är att ingen i regeringen ska bli arg på mig. Att ingen i de andra borgerliga partierna ska bli arg på mig. (SvD)

Vad är det här för trams? Man får väl tolka deras uttalanden som att de tänker rösta nej till slut? Annars har jag svårt att se vad de har i riksdagen att göra? Visst är systemet med politiska partier bra på många sätt, men om enskilda ledamöter förvandlas till “röstboskap” som ska rösta igenom partiledningarnas förslag oavsett om det egentligen finns stöd för förslaget hos väljarna, eller ens inom det egna partiet, då har något blivit fel.

Förresten, på stoppafralagen.nu finns e-postadresser till samtliga riksdagsledamöter så passa på att använda brevhemligheten en sista gång och maila dina innan det är för sent. Själv skulle jag gärna vilja ha listor per parti, så man kan skicka tackmail till de partier som kommer att rösta nej och uppmaningar till de andra att tänka om i stället för att skicka samma till alla. Riksdagens webbserver är dock inte funktionsduglig så man kan inte få fram den informationen där (konspirationsteorierna börjar snurra i huvudet…).

Digital Rights Management – The New Copyright är titeln på Kristoffer Schollins avhandling som läggs fram vid Göteborgs universitet den 28 mars. Enligt juridiska institutionens hemsida är avhandlingen en kritisk analys av DRM som rättsligt fenomen i ett föränderligt område: ”DRM is examined from a range of perspectives as a tool of normative communication and regulation as well as ideological systematization of rights and positions of control”.

Det här låter intressant: Law in a Noise Society, av Nicklas Lundblad. Disputation på IT-universitetet i Göteborg den 20 februari.

Stämningen mot Creative Commons har dragits tillbaka. Själv tyckte jag den var uppenbart ogrundad men nu är den alltså borta.

• Lessig
• Pressmeddelande från CC

Nu har även IDG uppmärksammat att Creative Commons stämts i Texas efter att Virgin använt en CC-licensierad bild i en reklamkampanj. Lawrence Lessig skriver om fallet, utan att egentligen kommentera det.

Jag är egentligen inte alls insatt i fallet men som jag har förstått det så har följande hänt. En man har tagit en bild av en 16-åring och lagt ut bilden på Flickr under en Creative Commons Attribution-licens. Virgin har sedan använt bilden i en reklamkampanj. Flickans familj har på grund av detta stämt Virgin för att utan tillstånd ha använt en bild av henne i reklam. Dessutom har fotografen stämt Virgin för att de brutit mot Attribution-villkoret. Så långt verkar det ganska rimligt. Här i Sverige har vi ju tex lagen om namn och bild i reklam som skyddar fysiska personer mot ofrivillig användning i reklam. Och har Virgin inte gett fotografen credit har de ju rimligen brutit mot licensvillkoren. Intressant är även att käranden genomgående argumenterar för att Virgin genom att ladda ner bilden från Flickr ingått ett avtal med fotografen. Personligen tycker jag att CC-licenserna, och även tex de flesta licenser för fri programvara, måste betraktas som avtal enligt svensk rätt. I en del andra länder, och framför allt i USA, är dock många av den uppfattningen att en licens är en egen rättsfigur. En “bare license” är helt enkelt en ensidig deklaration från upphovsrättsinnehavaren som ger dig tillåtelse att göra sådant som du annars, på grund av upphovsrätten, inte skulle få lov att göra. Så fort man samlar jurister från olika länder blir skillnaderna i synsätt tydliga. De flesta av de amerikanska juridikprofessorer som står bakom CC verkar vilja se licenserna som “bare licenses” och vill inte att de ska tolkas som kontrakt i amerikansk rätt. Men detta är inte en fråga jag kan lösa på min blog i kväll…

Men stämningen mot Creative Commons, då? Jo, fotografen har även stämt Creative Commons för att inte ha informerat honom tillräckligt om konsekvenserna av att använda sig av licensen, innebörden av kommersiellt bruk och effekterna av att tillåta sådant. Spontant känns det väl ganska långsökt men vi får väl se vad som händer där borta i Texas.

Uppdatering: Förresten, jag kanske borde kommentera IDG-artikeln lite till. Trots att den är kort innehåller den en väldigt stor andel felaktigheter och jag orkar inte ens kommentera alla. Bland annat står att fotografen “använde en licens där han gav bort alla rättigheter till bilden”, vilket naturligtvis är fel (licenstext). Vidare används bildtexten “Offer för Creative Commons”, vilket naturligtvis också är missvisande. “Offer för Virgin” vore mer rättvisande. Flickan som utgör motivet för bilden påverkas ju inte alls av licensen och är inte part till den. Hon kunde råkat ut för samma sak om fotografen tex sålt bilden till Virgin eller en bildbyrå.

Ha ha, de som skriver nyheterna på nyhetstjänsten Pointlex har i alla fall humor. I dag läser jag rubriken “Avhoppad hårdrockare hade ond tro”. Bara rubriken är ju jättekul.

Nyheten handlar om att en avhoppad, eller sparkad verkar de som när man läser artikeln, bandmedlem registrerat bandnamnet, When We Fall, som varumärke ett par dagar efter att han lämnat bandet. Patentbesvärsrätten kom fram till att han vid tidpunkten för sin varumärkesansökan får anses ha känt till att kännetecknet användes av bandet han nyligen lämnat och upphäver därför registreringen. (06-346, 2007-08-09)